Mitt liv har inte alltid varit en dans på rosor även om det utåt sett kan ha sett ut så och jag har nog gjort alt som stått i min makt för att hålla skenet uppe av en lycklig människa som mår bra!
Mitt liv har jag mätt i prestation och min självkänsla var ett självförtroende som drevs av dessa prestationer.

Vad har då hänt i detta nu som gör att jag är en helt annan människa idag? I detta blogginlägg kommer jag att skriva om det behandlingsprogram jag gått i de senaste 2 åren där jag haft Melker, en superbra terapeut som jag verkligen kunnat öppna mej för och som hjälpt mig att hitta fram till den människan som jag är idag, jag skall inte kalla mig för en ny människa för det är samma Emil men jag har hittat den sanna personen i mej själv och lärt min hjärna att fungera på ett annorlunda sätt.

Den i särklass största förändringen jag gjort i mitt liv är att jag har totalt slutat att stressa! Jag har avsagt mej alla mina Ideella uppdrag jag hade innan (även om jag har i mycket mindra skala tagit upp ett igen) jag vågar tacka nej till både jobb och andra förfrågningar som jag får om jag känner att det inte finns tid att genomföra det på ett bra sätt.

Hur slutar man stressa då? Ja det är mycket enkelt man gör som med alla andra saker man vill förändra i livet man BESTÄMMER SEJ OCH GENOMFÖR förändringen. För mej kom valet inte självvalt utan jag tvingades att förändra mitt liv, detta är jag väldigt tacksam för. Hade jag inte kastats in i den situationen jag hamnade i så hade jag nog fortsatt på samma spår till min kropp kollapsat, vilket inte var långt borta. När jag så smått hittat in i det nya livet som det innebar att inte ha dagarna totalt fullbokade från morgon till kväll, kryddat med resor och möten på helgerna så in fan sej så småningom ett lugn i min kropp och jag kände att jag mådde så mycket bättre. Jag tycket att jag mådde bra då livet gick i 180 med, men det är ju först när man förstår vad må bra är som man kan känna det på riktigt.

I min terapi som varit en gång i veckan under nästan två år med avbrott för sommar och semester har vi diskuterat allt från himmel till jord, både livet och hur vardagen ser ut men även saker som kognitiva förvrängningar, ilska, hur man hanterar känslor ja listan kan bli lång. En annan sak som var återkommande i samtalen var min sexuella läggning, som jag har hållit hemlig sedan jag upptäckte den vid 13-14 års ålder. Jag har nämligen den stora fördelen att vara BI-sexuell. Detta gör ju som kompisar sejer att jag har dubbelt så stor chans att hitta en partner (ändå är jag singel  J ) varför har då detta kommit upp i samtalen?
Jo eftersom jag kämpat med att inte någon skulle veta så har jag ju inte kunnat vara mej själv i många sammanhang och tvingats till att spela en roll. En roll som är mins lika jobbig som att spela glad när man är så ledsen att masken man bär är genomvåt av alla tårar sin ingen ser men som rinner utför kinderna. När det väl blev allmänt känt att jag var Bi så lättade ett enormt ok från mina axlar och jag förstod att jag har ett värde som människa trotts att jag skiljer mej från normen.
Varför var då detta så viktigt att hålla hemligt? Ja det undrar jag med nu men förut så var jag livrädd för att kompisar skulle lämna mej , att det skulle skada föreningar och mitt företag osv. jag kunde noja hur mycket som helst och måla upp scenarios som inte var av denna värld. Vad blev resultatet av att ”komma ut” inte ett skit av det jag var rädd för. Igen vän har lämnat mej ingenting har hänt som varit negativt utan allt har mest varit som innan fast nu kan jag vara öppen och jag har faktisk inga hemligheter kvar.

Förut hade jag hade inget värde, min självkänsla var nästan noll och jag fyllde mitt liv med mening genom att prestera hela tiden i alla sammanhang och mitt bränsle var den uppskattning jag fick av människor, även om jag när de visade den inte kunde ta emot utan bagatelliserade hela saken.
Det som är så störande är att när man lever ett liv fyllt av förvrängningar så tycker man att man själv är normal och alla andra konstiga. Som geniet Joakim Thåström sjöng Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.
Nu har jag ju fattat att det var ju precis tvärt om, den insikten som så många andra smärtar ju men jag har genom alla smärtsamma saker som kommit upp till ytan lärt mej av dem och gått vidare med ny kunskap och styrka.

Mitt liv kretsar nu hela tiden kring positiva tankar och ett helt annat förhållningssätt till allt. Jag har tid för mina medmänniskor och jag uppskattar varje minut av denna fantastiska tid vi får på jorden.

Jag älskar att leva och hoppas få göra det många år till, Ett av de mest konkreta bevisen på att jag älskar livet och ser så positivt på det är att det idag är den 8:e november och hösten brakar på utanför mitt fönster men jag tycker inte att det spelar någon roll det finns vackra saker med hösten med och jag omfamnar dem precis som livet i övrigt.

Jag inser att detta inlägg blev ganska spretigt så nu kära läsare lämnar jag över till dej, vad vill du veta?? Om terapin, om mej, vad som fråga så kommer jag att svara i ett nytt inlägg när frågorna blivit lagom många.

Ta hand om er, och kom ihåg att DU är värdefull